a little bit of this and a little bit of that

Vet inte om ni kommer att orka läsa hela den här :P

"Alla som arbetar på Åhléns är kärringar.
Det har ingenting med åldern att göra, även om många av de säkert passerat klimakteriet. De kan vara under trettio, piercade, tatuerade och tonade i håret – de är ändå kärringar. Förmodligen är det den enda kunskap som hela anställningsintervjun fokuserar på: butiksvana, kunna sköta kassaapparat – ja, ja, det blir nog bra med det! Men är du en riktig kärring? Är du sur och otillfredsställd? Kan du sprida irritation omkring dig? I vilken utsträckning kan du söla och ställa meningslösa frågor om medlemskort och bonusförmåner till en kund som har riktigt bråttom? Kan du tänka dig att låta dina personliga misslyckanden – vilka det nu är, förutom att du inte kunde få något annat jobb än här – gå ut över den oskyldiga kunden? För det är såna egenskaper det här jobbet bygger på. Henrik är övertygad om att det är så det går till när Åhléns anställer sina expediter. De erinrar honom om levande döda varje gång han står där och måste köpa deodorant eller glödlampor och svettas i den tröga kön.
Han har lovat sig själv många gånger att han aldrig mer ska handla på Åhléns, aldrig mer utsätta sig själv för deras dödgrävarattityd, aldrig mer ska komma under inflytande av deras apatiska dödssekt. Men det kommer alltid några galgar eller någon teflonpanna i vägen. Det är så lätt att man tänker: det tar ju bara fem minuter och man slipper åka till en affär i andra ändan av stan. Fem minuter. Bara rusa in och ta det man ska ha, betala i kassan och sedan snabbt därifrån. Det kan inte vara så farligt. Han vet att han bryter ett löfte han har med sig själv. Men det är bara nu, när hans liv är lite rörigt och han inte får krångla till det ytterligare som han för ett sådant här undantag. Sedan, när hans riktiga liv börjar, ska han aldrig mer handla på Åhléns. Aldrig.
Men herregud, vilken föraktfull attityd! Vad har de gjort för ont, stackarna? Henriks mamma skulle säkert ha sagt:- Det är synd om de som arbetar på Åhléns. Nästan alla bor i förorter eller tråkiga områden, många är invandrarkvinnor - om du hade gått igenom det de varit med om så skulle du kanske inte heller alltid vara så glad. Nej, det är klart.
Henrik gör allt vad han kan för att tycka synd om den gråspräckliga kvinnan med obestämbar brytning som står framför honom och vrider och vänder på en samlingsskiva med James Brown (bara 59:-, en riktig partyplatta, kul att ha i skivsamlingen; han fick syn på den när han var på väg fram till kassan med teflonpannan). Herregud, hon är ju bara en människa. Han försöker se henne i olika förlåtande situationer. Först som liten flicka i slutet av andra världskriget, hela familjen måste ge sig av. Hon är minst och rädd, hela hon vill ha med sig en liten tygkanin. Det är faktiskt ganska rörande. Sedan ser han henne som ung, kanske tidigt 60-tal, hon är lycklig och åker bakpå en vespa. Det här går riktigt bra. Han börjar känna verklig sympati för henne; hon är förväntansfull och förälskad, vinden fläktar i håret på henne - då avbryter hon honom och säger att han måste gå tillbaka till skivavdelningen för att fodralet är tomt och skivan finns bakom disken. Häxa, tänker han och skiter plötsligt i hennes barndom och ungdom och prövningar. Och på skivavdelningen står en annan, ung och helsvensk gifthärd som inte ens kan uttala James Brown och inte hittar hon skivan heller, den jävla apan. Hon har ett förslitningsstödförband på handleden och det går obegripligt sakta när hon letar, som om hon försöker sätta något slags långsamhetsrekord. Henrik, som har ställt bilen på stoppförbud (700-kronorsböter) för att det fanns ingen annan plats och det här skulle ju gå snabbt, kämpar förtvivlat för att se något försonande med den slöa suggan framför honom. Det går inget vidare. Inte ens när han anstränger sig att föreställa sig henne i en öm situation, där hon är kärleksfull mot ett barn som gått vilse och gråter (var fick han det ifrån?). inte ens då hjälper det. Hon glor bara surt på det stackars lilla barnet och frågar om det har Åhlénskort i ett tonfall som om det handlade om en avrättning. Och inte hittar hon den jävla skivan heller. En skiva som han skiter i vid det här laget. Han kan fullkomligt klart se för sig att han aldrig skulle ta fram den på nåt party, och gjorde han det så skulle festen bli totalt misslyckad. Gud, James Brown, är inte han lite överspelad?
Henrik vill bara komma därifrån. Men nu är han fast, nu kommer de inte att släpa honom i första taget. Nu kommer de hålla på och leta och såsa eftersom de har till uppgift att förstöra hans liv. Tanken slår honom att det kanske är just det det hela går ut på. De är kanske del av en sekt, eller ett ockult sällskap - sådär som i Rosemarys baby - som bara har till uppgift att rasera det han byggt upp i sitt liv. Kanske är de något slags humanoider, varelser från en främmande makt som uppträder i oförarglig, mänsklig form som expediter på en varuhuskedja men som de i själva verket planerar att ta över. Ta över våra liv. Mitt i allt det vi byggt upp av effektivitet och tidsplanering och kalkyler, mitt i allt detta ska de ställa sig och maska och krångla med olika meningslösa kort. Göra oss vansinniga. Rasera hela vår dagsagenda. Tanka känns inte helt orimlig. Han funderar på vad det skulle kunna vara för en främmande makt, och vad dess slutmål är. Kanske har den ett viktigt budskap. Slutmålet är kanske att vi ska ge upp allihop. Sluta kämpa med våra liv. Bara ge upp, så att de kan ta över.
Hon letar fortfarande efter skivan och Henrik förklarar att han inte vill ha den, att han bara vill betala för pannan och gå därifrån. Det går bra, men inte hos henne, för hon kan inte ta betalt utan då måste han gå till en av de andra kassorna. Och så står han där med ett annat hjon och han svettas och tänker att han kommer aldrig att komma därifrån. Det är som livet självt. Man är hela tiden beredd på att det ska börja på allvar. Men så är det alltid något som hindrar en, precis när man ska sätta igång."


Imorgon kommer den absolut bästa!